Men o andra sidan ska man inte klaga. Hur kul vore det om en liv vore som en rak berg och dalbana (en rakbana?)? Utan en endaste liten krökning? Då har man ju verkligen inte fattat det här med berg och dalbanor eller livet med för den delen. Man får ibland vara den där lilla övermodiga snorvalpen som slänger sig upp i vagnen och bara hoppas på att man inte ska svimma av rädsla och glädje när första bergen eller dalen kommer. Man kan inte styra hur vagnen ska gå, det enda man kan göra är ha så kul som det bara går genom hela livet.