Sitter i skolan med Martins dator. Han redovisar sitt sista arbete nu. Snart är det över och vi har överlevt. Jag vet att jag tjatar om det men det känns verkligen som en milstolpe. När jag stod här i höstas och såg allt som jag hade framför mig så kändes det överväldigande, hur 17 ska man klara av allt det där?! var min enda tanke. Men faktiskt så har det vart ett år som jag inte kommer att glömma för mellan allt plugg och all oro så finns det så underbara människor som får den jobbigaste tiden att flyta på utan större hinder på vägen. Mina underbara kompisar har gjort att jag har fått tänka på annat när det har behövts och fått mig att slappna av. Underbart!